..och så filosoferar hon igen
Allt jag vill och allt jag strävar efter bottnar egentligen i att jag vill känna mig levande. Jag har en tendens att väldigt snabbt bli utled på tillvaron och jag behöver extravaganser i livet för att vara lycklig. Jag önskar ibland att jag kunde ha mer tillgängliga drömmar, att mindre saker kunde medföra åtminstone tillfällig sinnesro och att jag inte vore så rastlös. Jag lever i dåtid, glorifierar det som varit. Jag lever i framtid, drömmer, visualiserar och planerar. Trots detta är jag bland de bästa jag vet på att leva i nutid. Carpe diem. Ack så motsägelsefull man får vara, men det är väl det som är en del av svaret. Gåtan om livet är då frågan. Det finns ett flertal sanningar som inte alltför sällan talar emot varandra.
Gissar det är det här som är att bli vuxen. Förstå att livet har olika nyanser. De olika svaren är egentligen bara förhållningssätt till en fråga där läraren aldrig ger oss facit. Nästan som en retorisk fråga, för vad du än säger kan ingen hävda motsatsen. Jag grips av total övergripande ångest när folk frågar vad jag vill. Vad som är nästa steg. Nästa äventyr. Nästa resmål. Jag som vet att många avundas mig för att jag har så ofantligt många drömmar. Jag vet inte. Just nu vet jag varken ut eller in. Jag vet bara att någonting måste hända snarast. Ibland spånar jag på tankar att starta eget. Att uppfinna ett helt nytt yrke för att stilla alla mina "behov". För och gå in på ett helt nytt spår så måste ju dock allt rotera. Allt måste ha sin marknad.
Mitt dygn är helt förvrängt, jag kämpar för att hålla mig vaken under soltimmarna på dagen. Jag som egentligen aldrig behöver sova, jag som klämmer in sömnen en tid på dygnet varken andra eller jag själv har förstått när. Nu är jag helt utmattad. Hela tiden. Helt orkeslös, energilös. Jag behöver action för och vara sådär lite låtsasamerikansk. Jag behöver späääääääännniiiiiiiing (för att verkligen betona hur gnälligt och desperat det låter). Jag vill bara vara livrädd, känna adrenalinet pumpa, vara helt hjälplöst jävla kär, tappa bort mig själv i världen och bara låta livet bjuda upp mig till vals.
Red lips aint my thing
flashback
..och varenda stavelse medför känslan från en svunnen tid. Vilka hemligheter gathörnen ruvar på från dåtida äventyr, de viskar om nätter som aldrig kommer åter.
♥
Som många av er vet så har jag en äldre halvbror. Vi har inte vuxit upp tillsammans utan han har växt upp hos sin mamma. Dock har vi i snart tio års tid ändå haft en väldigt bra kontakt. Vi tog intiativ till att börja prata via dåtidens populäraste tjänst FirstClass. Sedan i tonåren hade vi mycket gemensamma vänner och blev därför bra vänner. Vi är de som har absolut närmast kontakt av oss "involverade". Nu på sistone har vi dock kommit varandra
ännu närmare vilket gläder mig otroligt. Vi är rätt lika varandra och eftersom våran relation egentligen grundar sig i en vänskapsrelation har vi därför mycket lätt att prata med varandra på ett sett som urtypiska syskon kanske inte kan. Det skiljer inte ens två år mellan oss så vi ligger varandra nära i ålder med vilket medfört att vi kanske också har extra lätt att knyta band till varandra.
Jag vill bara poängtera hur otroligt stolt jag är över honom. Mot alla odds fortsätter han alltid att imponera på mig. Han har inte haft det så lätt men på något vis lyckas han ändå alltid inspirera mig. Han bemöter människor på ett sätt jag nästan avundas. Han har en förmåga att alltid vara öppensinnad och fördomsfri, och alltid ge människor en chans. Han är också väldigt lik mig och låter ingen köra över honom. Med risk och framstå som religös eller rent ut av biblisk så behandlar han människor som dom behandlar honom. Han är också en riktig kämpe och jag skulle bli förvånad om det fanns något han inte klarade av om han la ner energi på det. Rätt poänglöst inlägg, blev bara lite kärleksfull när jag är här och hälsar på honom. Älskar dig storebror! ♥
Jag lever för oss
Jag bloggar om dig. Facebookar om dig. Instagrammar dig. Jag har en tatuering i din ära jag ser varje gång jag speglar mig. Du finns med på ett hörn på min bakgrundsbild på datorn. Jag besöker din grav nästan varje vecka. Ibland oftare än så. Det enda jag nästan aldrig gör är att prata om dig. Jag nämner dig ofta. Många frågar om tatueringen och vad det finns för tanke bakom. Det senaste i skaran är ett halsband med din bild.
Jag brukar säga att du var min bästa vän. Min själsfrände. Den enda som förstod mig. Den som alltid stöttade mig och mina galna idéer att resa runt hela jorden. Det var du och jag emot alla andra. Alla otaliga tonårsbråk med mamma, min illvilja mot att fira högtider som gemene man höjer till skyarna. Du nickade alltid förstående. Du sa så ofta att jag var precis som dig. Det är nog det finaste jag någonsin hört. Blir jag en dag hälften av den fantastiska kvinnan du var kan jag dö stolt.
Jag talar sällan om hur du dog, alla vet bara att du var alldeles för ung. Stark och frisk, 65 år och elva dagar. 15 år mindre än genomsnittliga svenska kvinnan. Och du. Du skulle ju leva föralltid. Det slog mig aldrig att du kanske inte skulle få träffa mina barn. Den friska starka kvinnan skulle ju leva åtminstone två decennium till. Men så kom samtalet.
Jag spenderade sommaren och hösten på Rhodos. Det bästa jag någonsin gjort. Tack vare ditt stöd och ditt bidrag kunde jag åka. Alla var negativa men du förstod. Vi pratade om saken och du sa åt mig att åka. Att jag skulle ta chansen. Att du skulle sakna mig de månaderna jag var borta. Ingen av oss kunde föreställa oss att den 11 juni skulle vara sista gången vi sågs.
Jag hade tagit studenten, du var så stolt. Du kramade om mig i solskenet och den bästa dagen i mitt liv var sista dagen jag träffade dig. Min vackra underbara mormor. Då mamma ringde den 25 juli missade jag samtalet. Det var en måndag och måndagsmötet skulle snart börja. Det var olikt mamma att ringa på förmiddagen för hon tyckte jag skulle sova längre på dagarna. Jag gick på family mart och fyllde på mitt grekiska simkort.
"Hej kära barn, sätt dig ner". Då rasade min värld. Mormor eller någon av mina syskon var min tanke. "Mormor har dött". Efter det är allt suddigt. Tusen och åter tusen tårar. Sjönk ner i den lilla gränden i vår trappuppgång. Olga, finaste Olga kom springande. Fick ledigt från PR den dagen. Ringde mitt ex. Grät och grät och var så ensam. Så ensam på andra sidan Europa utan min familj.
Tänkte åka hem. Ringde och nästan skrek på min pappa att han var tvungen förklara hur jag skulle klara mig utan min klippa. Min värld rasade och jag förstod inte att världen inte stannade utan bara fortsatte som att inget hade hänt. Tog ledigt några dagar. Gick ut osminkad, satt i baren och bara grät. Drack mig kraftigt berusad och grät. Återvände till jobbet och klistrade på mitt "jobbhumör". Veckorna gick och det var dags för familjen att begrava dig. Jag klev upp kl 10 (grekisk tid, 11 hemma) då din begravning hölls. Satt mig på vårt tak och tittade ut över havet. Då var du där med mig. Mamma la en blomma på din kista från mig med. Men du var med mig det vet jag. Stannade ytterligare någon månad och jag vet att du se velat det.
Mådde så bra som jag kunde där borta. Fanns inget att återvända till. Jag var lycklig så då vet jag att du var lycklig. Du fattas mig varje dag, men jag skulle aldrig sluta leva. Jag lever för dig, som jag vet att du hade velat. Jag vet att du känner när jag är lycklig, reser och upplever äventyr. Du var som mig, därför lever jag för oss båda nu. Jag älskar dig och en vacker dag ses vi igen.
The worlds greatest
Du ska bara veta hur mycket jag skulle säga om jag bara vågade ringa
Tusen tankar. Tusen saker jag bara vill berätta, skratta åt, prata om. Fan fan fan.
Lillebror bapapa, bli inte som jag när du blir stor
Din icke-närvaro fyller upp hela rummet
Det har varit ett medvetet val att inte komma hit. Jag har gjort allt för att slippa möta dina saker. All inredning vi över otaliga luncher på Tatung diskuterade. Den gamla klockan ni haft på väggen sedan urminnes tider och som så vitt jag vet slagit varje timme sedan tidernas begynnelse. Alla tavlor jag studerade som liten. Din morgonrock hänger kvar bredvid morfars, dina smycken ligger i fina skålar i badrummet. Jag gömmer mig här från allt där ute. Tårarna bara rinner och rinner och när jag står mitt bland dina grejer kan jag kanske försöka låtsas att du sitter där ute i vardagsrummet och väntar på mig. Du fattas mig så ofantligt. Idag fattas du extra mycket. I detta hem fattas du om möjligt ännu mer..
Grattis på födelsedagen morfar! Idag är hon med oss (precis som varje dag). Jag kan inte bestämma mig om det är skönt att vara omgiven av allt som är du efter så lång tid, om det är värt det att hjärtat krossas gång på gång för varje andetag jag tar. Alla impulser säger år mig att antingen springa och aldrig återvända till en plats som är du men där din doft har försvunnit, eller att kedja fast mig och aldrig mer gå härifrån.
Mormor och morfar <3
Tuesday
Har precis avnjutit en utsökt kycklingpasta som världens bästa Josse hade förberett när jag och Gabrielle kom hem till G. Vi har även insett att det behövs bara två tjejer, ett vattenpass, en tång, en kniv, hammare och spik för att hänga upp lite inredning ovanför Gabrielles säng. Natten blev trevlig, vi tjejer mötte upp några killar vi känner och bara tog det lugnt och skrattade. Kom hem just före sju i morse så mötte familjen som var på väg till skola och jobb när jag skulle sova. Vet inte riktigt om det här är saker jag gillar att blogga om, min vardag är mer facebookmaterial i mina ögon. Gillar ni mer att läsa om sådant här eller vill ni ha mer tankar/reflektioner och dylikt?
Ikväll får vi också se vad världen har att bjuda på. Förhoppningsvis spenderas den med goda vänner och med mycket trevligheter!
Glimtar från grabbarna grus
Vardag
Tänkte för ovanlighetens skull skriva ett inlägg om vad jag gör istället för bara massa tankar och reflektioner. Är hemma hos Gabbi och umgås med henne och Josse. Vi har det mysigt med trevliga samtalsämnen, musik och klurar på vart nattens mörker kommer föra oss. Eftersom jag mer eller mindre bor här i perioder medför det alltid en känsla av att komma hem när man inte varit här på någon vecka. Då möts man av chihuahuan Dinos glada skutt och det är den enda hunden jag någonsin tyckt om i hela världen. Nu ska vi bege oss till en kompis i centrum och fortsätta living young and wild and free!
Bjuder på en bild på mig och hunden i mitt liv
Jag vill nog aldrig leva med dig, men jag vill dö med dig.
Jag vet inte vem jag vill leva med. Jag har några gånger trott att jag vet det. Kanske något som tillhör ungdomens oundvikliga naivitet. Jag har förmodligen inte träffat min tilltänkte än. Sedan är jag verkligen inte den som tror på "den rätte". Jag tror att det finns massor av män jag kan förälska mig i och bli lycklig med. Kommer förstås alltid finnas mer eller mindre hinder att övervinna gör att få det att bli något bestående. Jag har varit riktigt riktigt kär en enda gång. Fanns inte någonstans på min världskarta att någon någonsin skulle komma mig lika nära. Sedan kan jag ju ett flertal år senare inte påstå att någon fått mig att känna så. Dock har jag fått lite distans till mina dåvarande känslor vilket medfört att jag förstår att jag förmodligen kommer få uppleva både kärlek och hjärtesorg igen.
Sedan finns det en människa jag fastnat lite på de senaste månaderna. Absolut ingen jag är kär i eller liknande men jag har aldrig någonsin klickat så bra med någon. Då pratar jag om rent personlighetsmässigt (äh, vi passade rätt fint och skeda när vi sov också). Det var lite häftigt att springa på honom, en manlig muskulös version av mig själv. Åtminstone de positiva egenskaperna jag anser mig besitta. Självklart kan man inte avläsa en människa helt av bara några möten. Skulle jag gifta mig idag och inte fick välja en kändis skulle jag om jag inte var feg och körde ett safe-card (typ en nära killkompis) lätt välja honom. Jag tyckte nästan det var löjligt hur otroligt mycket vi hade gemensamt och hur han betedde/var exakt som jag vill att en man ska vara. Dock kommer nog ödet föra oss samman någon gång ute i världen så vi ses och så ser vi väl om det utvecklas till kärlek/livslång vänskap eller bara till en till grym dag vi skulle kunna spendera tillsammans och snacka om massa intressant! Vi har verkligen sjukt INTRESSANTA diskussioner när vi pratar, något jag sällan tycker man har med folk tyvärr. En riktigt spännande, målmedveten och übersexig kille helt enkelt!
För att återgå till ämnet vill jag dock säga att jag vet som sagt inte vem jag vill leva med. Ingen av de jag nämnt i texten och ingen av de jag känner eller har mött. Dock slog det mig igår (ja, jag hade mycket tid att filosofera igår) att jag vet vem jag vill dö med. Utan att förlöjliga det självklara att jag vill omges av min familj och/eller eventuella barn när jag tar mitt sista andetag så finns det en speciell person. Jag tänker inte bryta trenden och tala i klarspråk nu heller kära läsare, ni som tror er känna mig kanske kan läsa mellan raderna och dra en gissning.
Jag vet vem jag (om jag skulle dö idag) skulle vilja höll min hand och som jag skulle vilja summera alltihop med. Om jag med dagens känslor föreställer mig själv som gammal, vet jag vilken gubbe jag vill ska ligga där i sängen och dö med mig (föreställer mig något liknande det gamla paret i titanic där de kramar varandras händer och bara väntar på att dö). Jag tänker mig att vi inte delat livet med varandra men kan helt enkelt inte tänka mig att dö med någon annan än dig. Att vi liksom tillsammans får möta det sista, att vi tillsammans får summera våra liv/upplevelser/erfarenheter. Du kommer nog aldrig läsa det här, jag kommer nog inte mena det när min dag är kommen. Men jag kan helt enkelt inte tänka mig en värld där du försvann före mig. Vet inte ens om jag vill dö med dig, men när jag dött vill jag som sitta på ett moln och se filmen av mitt liv med dig. Riktigt fåniga tankar jag har ibland.
Mitt liv
Tänkte presentera en väldigt förenklad och kanske även relativt förutsägbar plan för gemene man. Jag funderar väldigt mycket kring min framtid och igår tänkte jag igenom de vitt särskilda livsstilarna och dylikt jag hoppas på att erhålla vid olika tidpunkter. Eftersom det varken finns intresse från er eller från mig att utveckla detta alltför mycket skall jag för båda parters skull för en gångs skull fatta mig kort. Ni återkommande läsare torde vara oerhört utleda på mina föreställningar om vad jag vill göra inom de närmsta tio åren. När jag läst igenom min blogg från början till slut märker jag att det regelbundet kommer ett inlägg som med varierande kvalitet uttrycker min längtan ut i världen. För att inleda detta som jag ska dela upp efter decennium tänkte jag först och främst introducera er lite kortare till de två jag redan upplevt.
Mina första tio år
Det finns egentligen inte alltför mycket att skriva om detta. Eftersom att jag inte kan måla upp några mål för en tid som redan gått och passerat kan jag väl bara summera min "barndom". Jag var väldigt lycklig som barn. Jag hade somrar i mormors stuga, jag hade kompisar, intressen, var duktig i skolan. Självfallet var verkligheten kanske inte alltid så idyllisk som jag vill minnas den, men i efterhand kan jag som vuxen skatta min barndom som lycklig.
Mina tonår
Mina tonårsår sjunger verkligen på sista raderna nu. Detta medför att jag kanske inte kan utvärdera dessa år med alltför "nyktra" ögon men jag tror ändå jag har en relativt verklighetstrogen uppfattning. Mina tonårsår var för mig allt vad jag behövde dom att vara. Definitivt inte år jag hoppas mina barn någonsin skall efterapa eller livsstilsval jag hoppas de en dag ska anamma. Men mina tonårsår har verkligen präglats av en vilja att vara fri. Ack så förutsägbart att utöva rebelliska handlingar för att "bevisa" sin självständighet men vill ni stämpla mig som en kliché så gör gärna det. När jag var fjorton år lovade jag mig själv att när den ultimata frihetsdagen (18 år) kom så skulle jag erkänna allt för mina föräldrar. Det är snart två år sedan och jag har än idag inte vågat säga mer än att jag klättrade ut genom fönstret på nätterna och annat menlöst. Men för och återgå till ämnet så har de här åren verkligen vart vad jag behövt dom att vara. Jag har formats som människa, gått igenom både eld och vatten för det jag tror på. Jag har upplevt hjärtesorg, rest, gått ut skolan, åkt skumma nätter till skumma städer med skumma människor och gjort skumma saker. Jag har festat i skogar, rymt hemifrån, klottrat mitt namn på bänkar, hånglat under victoriabron och massa annat. Jag har testat allt för första gången och lärt mig vad jag är för typ av människa.
Och för att detta inte ska bli för långdraget går jag nu vidare till mina mål;
20-någonting
När jag är 20-någonting vill jag resa och se världen. Vill hoppa bungyjump och falla fritt i flera sekunder i exotiska länder. Jag vill tälta på Afrikas savann. Jag vill leva enkelt med lokalbefolkningen i något U-land ingen jag känner besökt. Jag vill spela bort en månadslön i Las Vegas. Jag vill uppleva, bli kär igen, resa runt och bara njuta av att vara ung nog att göra vad som helst men gammal nog att också kunna göra det. Leva livet på en pinne. Det här decenniumet skulle jag vilja UPPLEVA massor. Pröva på olika länder, jobb, män, extremsporter och mycket mer. Jag vill ha fler flygpoäng än jag kan räkna till och jag är beredd på 10 år nästan konstant på resande fot. Eventuellt vill jag precis innan jag övergår till nästa del i livet (30-någonting) skaffa barn. Men det är absolut ingen självklarhet eftersom jag inte ser hur det passar in i någon av mina drömmar om varken tillvaro eller yrkesval. Sedan ska jag förstås innan 30 också vara färdigutbildad.
30-någonting
"Dags att bli vuxen" tänker jag här. Det är det här årtiondet jag på riktigt vill ska göra mig till en "riktig vuxen". Jag vill ha kommit någonstans i karriären, ständigt klättra uppåt i stegen. Jag vill ha hittat någon att dela min tillvaro med. Jag vill gifta mig i solnedgången på Bora Bora. Jag vill ha barn och då tillkommer ju även en fast punkt i livet (då förslagsvis i ett annat land). Jag vill vara framgångsrik och njuta av tillfredställelsen att ha ett jobb jag är riktigt bra på. Jag vill göra verkliga skillnader i samhället. Jag vill ha en familj att utforma traditioner med.
40-någonting
Jag vill i fyrtioårsåldern njuta av att mina barn blivit äldre. Vara på den absoluta toppen av min karriär. Jag vill vara nöjd med allt jag gjort hittills. Jag vill åter igen ta upp gamla intressen som kanske kommt i skymundan under mina barns småbarnsår och när jag ständigt jobbat för att nå dit där jag är. Jag vill resa utomlands med min familj, bli nyförälskad i min man och vara stolt över allt jag hunnit åstadkomma. Jag vill vara mitt i livet och bli tårögd när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är.
50-någonting
Mina barn har blivit vuxna. Jag vill njuta av att ha kommit till en punkt där all osäkerhet och alla tvivel i livet har börjat blekna. Jag vill gå ut och dansa med de i min ålder och skratta åt gamla dagar. Jag vill vara frisk och lycklig. Jag vill vara glad att tider med bristfällig ekonomi och liknande är förbi. Jag vill återigen ge mig ut och resa på tu man hand med någon jag älskar och ha fått dela så otroligt mycket med. Jag vill se mina barn ha utformats till fantastiska människor. Jag vill behålla min nyfikenhet, min aptit på livet och min vilja att alltid vara nytänkande och modern. Jag vill kanske ha ett sommarhus eller liknande på någon vacker plats i närheten av havet och bergen att ha som källan till ständig lycka.
60-någonting
Jag vill vara riktigt stolt över mitt verksamma yrkesliv. Jag vill gå ner i arbetstid och få mer tid till mig själv och även kanske till eventuella barnbarn. Jag vill vara lika inspirerande och modig som min mormor var. Jag vill göra något nytt, kanske ta ett jobb i en helt annan branch bara för att roa mig. Jag vill kunna njuta av allt som moderniserats sedan min ungdom men även förvalta de kunskaper som mina mor- och farföräldrar besatte. Baka bröd från grunden och ha en egen trädgård. Inreda och gå långa promenader. Hålla handen med min "gubbe" och skriva mitt livs memoarer. Fortsätta resa, resa, resa och ha återkommande favoritdestinationer som ruvar på minnen från forna dagar.
Självfallet är det en romantiserad version av vad som komma skall. Jag vet att livet är så mycket mer komplex än vad man kan ta hänsyn till när man visualiserar sina mål på detta vis. Men detta är som tidigare nämnt en kort sammanfattning på hur jag hoppas mitt liv ska te sig. Allt efter detta (och även detta då förstås) är oskrivna blad. Jag har idag ingen aning om vad som kommer att inträffa och inte. Jag vet inte hur många dagar jag har på denna jord. Men livets största äventyr är livet själv. Ni vet hur positivt jag ser på äventyr.
Morgonfilosofi kring mig själv och livet
Är jag glad? Är jag ledsen? Mittemellan? Både och? Jag har så svårt om jag ska se glaset som halvtomt eller halvfullt för att anamma ett välkänt begrepp. En metafor jag använt frekvent på sistone är den om att jag är en fisk. För er som inte fått ta del av detta kan jag upplysa er om att jag är en fisk och kanske berätta mer utförligt kring det hela. Jag är en fisk som kanske blev uppfödd i ett akvarium. Jag var instängd och olycklig. Jag hade simmat på varenda kvadratcentimeter av den lilla ytan i hopp om att finna något spännande. Sen en dag blev jag helt plötsligt utsläppt i det fria. Jag hade precis börjat uppleva äventyr ute på de sju världshaven när jag till sist spolades upp på land. Jag ligger och kippar efter luft. Jag dör. Sakta. Men. Säkert.
Man fastnar så enkelt i gamla mönster. I mitt fall sorgligt men sant. Jag har relativt nyligen "lärt" mig att vara glad. Ja faktiskt skulle jag påstå att jag lärt mig det. Jag har lärt mig så mycket mer om mig själv, om omvärlden och likande det senaste året att ni skulle inte kunna föreställa er. Jag har fått perspektiv på saker och ting och kommer närmare och närmare just mitt individuella recept för lycka. Men likt att en rökare vid ett rökstopp uppmanas att undvika situationer där en cigarett förefaller sig alltför naturligt mår jag inte bra hemma. När jag säger att jag inte "har någonting här" brukar det mötas med en besvärad blick från min lyssnare. Förmodligen för att denne är en viktig biståndsdel i mitt liv och jag förväntas vara nöjd vid dennes blotta existens. Jag vill att ni en gång för alla ska veta mina nära och kära; Jag älskar er gränslöst och Skellefteå kommer alltid alltid dra tillbaka mig bara för er.
Dock är det ingen tvekan om saken, åtminstone för tillfället hör jag inte hemma här på permanent basis. Tillägget "åtminstone för tillfället" är tillägnat alla de som hävdar att jag kommer vilja slå mig till ro här i framtiden. Jag vet inte om ni har rätt? Känns rätt irrelevant egentligen även fast jag skulle lägga pengarna på motsatsen nu om jag fick gissa. Men framtiden kan föra med sig så många olika saker vi aldrig kan förutse från och med nu. "Skellefteå är en bra plats för barn". Jaha? Jag kanske träffar barnets pappa på Nya Zeeland? Jag kanske har en framstående karriär i Peru? För tillfället känner jag mig som en rotlös själ som bara vill insupa alla intryck som finns för att bilda mig en klarare bild om vart jag skall ta vägen.
När jag läste Historia B blev vi undervisade i vidden av källkritik. Inte för att det för mig var något okänt sedan tidigare, men det är det enda tillfället jag verkligen känner att någon försökt undervisa mig i det. Att vara kritisk innan man bedömer något som verifierad sanning är väl tämligen logiskt. Med dagens teknik är det lättare att sprida information både sann sådan men likväl en modifierad sanning (eller ren och skär lögn för all del). Min poäng med det hela är att hur ska jag kunna lära känna mig själv innan jag sammanvägt alla aspekter? Innan jag tagit hänsyn till alla faktorer som spelar in? Innan jag sett mig själv i alla typer av situationer? Sedan är det klart att man blir väl aldrig "färdig" med sig själv. Jag hoppas då att eftersom jag är min egen evige livskamrat att jag alltid kommer fortsätta förvånas av mig själv. Förhoppningsvis då positiva överraskningar! Kontentan av det hela är att jag vill hämta inspiration från alla platser, kulturer och människor jag kommer stöta på för att på så sätt utforma mig själv. Jag är 19 år, sedan länge klar med Skellefteå och inte ens i närheten av klar med mitt liv.
Dagen gryr som att ingenting hade hänt
Jag var ensam hundratals mil hemifrån när du försvann. På motsatt sida av kontinenten. Nu när otaliga soluppgångar har skvallrat om att tiden inte stannade när du lämnade oss är jag fortfarande lika ensam. Rusningstrafiken i Los Angeles eller en utekväll bland alla jag någonsin känt i min hemstad. Ingenting kan ta bort tomrummet du lämnade efter dig.
