MEDVIND? NÅGON?
Vet inte hur positivt detta inlägg kommer att vara. Därför ombeder jag er som förväntar er att jag alltid ska vara stark att sluta läsa nu.
Jag kom och tänka på vissa saker idag. Efter ett samtal med en av mina vänninnor. Hon har det jobbigt just nu, och det känns svårt att ge henne råd. Alla ord jag vet är dom rätta, de känns som världens dubbelmoral. Jag har själv känt på ett ungefär som hon gör, så jag kan relatera till känslorna som florerar i hennes huvud. Jag propagandar för henne att "aldrig ge upp", "saker blir bättre" etc.
Gör dom verkligen det? Visst saker är betydligt bättre idag, men är det bara för att jag skjutit upp problemen? Jag känner en ständig närvaro av det gamla. Jag har nog inte riktigt släppt taget om mitt förflutna. Jag tror det är för att jag har problem därifrån jag inte löst ännu, och jag kan inte gå vidare förrän jag gjort det.
Att inte ge upp är jag egentligen den sista som ska påstå. Jag har otaliga gånger i mitt liv inte sett någon utväg alls, och yttrat exakt samma story om att jag inte vill leva mer. Nu sitter jag på andra sidan luren? Vad ska jag säga? Ska jag säga att jag "tror" det blir bättre tillslut, jag hoppas det. Till viss del tror jag att jag mår rätt bra idag. Men ärligt, om jag nu ska utlämna mig så mycket i en publik blogg, jag vet inte. Jag vet inte om jag är lycklig. Jag har det senaste året/åren bara intalat mig själv att "känn inte efter emily, känn inte efter, k ä n n i n t e e f t e r e m i l y !
Jag brukar dock känna efter "lite" låta en pytteliten del av känslorna i min kropp komma fram. Hittils har aldrig något av dessa "stickprov" vart positiva. Jag har många saker som behöver lösas förr eller senare, jag måste komma i underfund med vem jag egentligen är. Jag måste få tänka över om jag egentligen orkar med denna/min förra/någon ny livsstil. Jag måste tänka efter så jag inte är sådär svag, att jag också bara kommer ge upp en lite mindre vacker dag.
Dock ska det ju inte döljas att andledningen varför jag funkar ganska bra trots att jag har ganska mycket last i bagaget just nu, är Mikael. Mikael får mig att inte analysera tidigare misstag/ förlorade vänner etc allt för mycket. Ja jag vet att majoriteten av mina läsare "kunde inte bry sig mindre" och förstår förmodligen allt mindre av detta röriga inlägg. Ville bara få ner lite tankar. Pussar från Emily!!
Jag kom och tänka på vissa saker idag. Efter ett samtal med en av mina vänninnor. Hon har det jobbigt just nu, och det känns svårt att ge henne råd. Alla ord jag vet är dom rätta, de känns som världens dubbelmoral. Jag har själv känt på ett ungefär som hon gör, så jag kan relatera till känslorna som florerar i hennes huvud. Jag propagandar för henne att "aldrig ge upp", "saker blir bättre" etc.
Gör dom verkligen det? Visst saker är betydligt bättre idag, men är det bara för att jag skjutit upp problemen? Jag känner en ständig närvaro av det gamla. Jag har nog inte riktigt släppt taget om mitt förflutna. Jag tror det är för att jag har problem därifrån jag inte löst ännu, och jag kan inte gå vidare förrän jag gjort det.
Att inte ge upp är jag egentligen den sista som ska påstå. Jag har otaliga gånger i mitt liv inte sett någon utväg alls, och yttrat exakt samma story om att jag inte vill leva mer. Nu sitter jag på andra sidan luren? Vad ska jag säga? Ska jag säga att jag "tror" det blir bättre tillslut, jag hoppas det. Till viss del tror jag att jag mår rätt bra idag. Men ärligt, om jag nu ska utlämna mig så mycket i en publik blogg, jag vet inte. Jag vet inte om jag är lycklig. Jag har det senaste året/åren bara intalat mig själv att "känn inte efter emily, känn inte efter, k ä n n i n t e e f t e r e m i l y !
Jag brukar dock känna efter "lite" låta en pytteliten del av känslorna i min kropp komma fram. Hittils har aldrig något av dessa "stickprov" vart positiva. Jag har många saker som behöver lösas förr eller senare, jag måste komma i underfund med vem jag egentligen är. Jag måste få tänka över om jag egentligen orkar med denna/min förra/någon ny livsstil. Jag måste tänka efter så jag inte är sådär svag, att jag också bara kommer ge upp en lite mindre vacker dag.
Dock ska det ju inte döljas att andledningen varför jag funkar ganska bra trots att jag har ganska mycket last i bagaget just nu, är Mikael. Mikael får mig att inte analysera tidigare misstag/ förlorade vänner etc allt för mycket. Ja jag vet att majoriteten av mina läsare "kunde inte bry sig mindre" och förstår förmodligen allt mindre av detta röriga inlägg. Ville bara få ner lite tankar. Pussar från Emily!!
Mikael är min livboj i ett vatten fyllt av mina forna problem. Jag kan inte låta bli att famla med blicken och snabbt titta ner ibland, men jag har ännu inte vågat titta. Jag hoppas jag flyter, jag intalar mig själv att jag är stark och inte kan drunkna i det där havet. Men jag vågar inte heller se om jag har livbojen på, eller om jag bara haft tur hittils.
Baby I love your way
Frågestund para mi?
Lite komiskt, statistiken lär väl visa (om jag skulle titta) att jag inte alls borde ägna tid åt en frågestund, för även om alla skrev skulle det nog inte bli många frågor.. Men jag gör det ändå, fråga exakt vad du vill, jag lovar att svara!
Relationships
Jag har börjat fundera på förhållanden. Eftersom jag befinner mig i ett så är det ju tankar som florerar i mitt huvud för jämnan. Men idag har jag suttit och tänkt på förhållanden i allmänhet.
Vissa saker är oftast gemensamma för de flesta relationer vi har här i livet. Det gäller både vänner, kollegor, släktingar och även kärlekspartners. En relation uppstår inte utan en andledning. Man dras till människor av olika anledningar. Det uppstår sällan ett förhållande av nått slag om man inte får ut något av varandra. En känsla man får i kroppen av att umgås med den, ett speciellt ämne man har att diskutera, gemensamma intressen, lust, eller egentligen vad som helst.
Jag har många gånger tvivlat i relationer i allmänhet, både vänskapliga och kärleksbaserade. Ibland undrar man om det verkligen fungerar. En fråga jag tycker man ska ställa sig på vägen är "gör den här relationen/den här personen och vad vi delar mig mer ledsen eller mer glad". Periodsvis så mår man väldigt dåligt av vissa personer, och konflikter etc kan vara en överhängande del av vardagen. Jag säger inte att man ska ge upp en vänskap/förhållande för att det är jobbigt en tid. Men har det vart jobbigt alltför länge, ställ dig då frågan. "Gör min relation till den här människan mer skada än nytta?"
Ibland har jag, och flera av mina vänner och vänninnor känt att trots att det gått så långt att man vart säker på att man blir mer ledsen, ändå inte klarar av ett uppbrott. Klart att det i allmänhet är väldigt smärtsamt att bryta upp från en vana/en vän/ en partner, men ibland känner man som "vad har jag utan den här personen?" Det är då man måste våga prioritera sig själv. För nu ska jag dra ett exempel; tänk dig att du har en pojkvän som upprepande gånger visat att han inte går att lita på. Du har konfronterat honom mijlontals gånger eftersom du "kommit på" den personens lögner. Men han fortsätter..
Då hamnar ju du i ett dilemma, du älskar den här personen, men samtididigt gilalr du inte att han ljuger. Jag gissar att de flesta resonerar som jag i det att de aldrig skulle vilja att "små" lögner skulle få bryta upp ett förhållande. Men frågan du måste våga ställa dig själv är om det verkligen är värt det. I ett förhållande där man accepterar för många felsteg av den andra personen gynnar det varken en själv eller personen i fråga. Accepterar du för mycket, och sjunker för lågt förlorar du respekten för dig själv. Dock kan ju förhållandet fortsätta ändå, men det går ändå utförs därifrån. För har du ingen självrespet respekterar inte din partner dig heller.
Varför skulle han göra det? Du står ju aldrig upp för dig själv? Det kommer sluta med att han lämnar dig, och det skicket du är i då (NOLL SJÄLVFÖRTROENDE) vill du inte vara i. Sen efter månader av självömkan och förmodligen nån typ av proffisionell hjälp kanske du återhämtar dig till den punkt att du VILL ha ett förhållande igen. Men faran med det är att om du vinner tillbaka till självförtroende i den mängden det går, är du fortfarande ärrad av ditt förra förhållande. Därför kommer du aldrig kunna lita på någon igen.
Oj oj oj vad dramatisk jag låter. Klart man ska jobba även fast man mår dåligt, och inte ge upp i förhållanden. Låt det dock aldrig gå för långt!
Vissa saker är oftast gemensamma för de flesta relationer vi har här i livet. Det gäller både vänner, kollegor, släktingar och även kärlekspartners. En relation uppstår inte utan en andledning. Man dras till människor av olika anledningar. Det uppstår sällan ett förhållande av nått slag om man inte får ut något av varandra. En känsla man får i kroppen av att umgås med den, ett speciellt ämne man har att diskutera, gemensamma intressen, lust, eller egentligen vad som helst.
Jag har många gånger tvivlat i relationer i allmänhet, både vänskapliga och kärleksbaserade. Ibland undrar man om det verkligen fungerar. En fråga jag tycker man ska ställa sig på vägen är "gör den här relationen/den här personen och vad vi delar mig mer ledsen eller mer glad". Periodsvis så mår man väldigt dåligt av vissa personer, och konflikter etc kan vara en överhängande del av vardagen. Jag säger inte att man ska ge upp en vänskap/förhållande för att det är jobbigt en tid. Men har det vart jobbigt alltför länge, ställ dig då frågan. "Gör min relation till den här människan mer skada än nytta?"
Ibland har jag, och flera av mina vänner och vänninnor känt att trots att det gått så långt att man vart säker på att man blir mer ledsen, ändå inte klarar av ett uppbrott. Klart att det i allmänhet är väldigt smärtsamt att bryta upp från en vana/en vän/ en partner, men ibland känner man som "vad har jag utan den här personen?" Det är då man måste våga prioritera sig själv. För nu ska jag dra ett exempel; tänk dig att du har en pojkvän som upprepande gånger visat att han inte går att lita på. Du har konfronterat honom mijlontals gånger eftersom du "kommit på" den personens lögner. Men han fortsätter..
Då hamnar ju du i ett dilemma, du älskar den här personen, men samtididigt gilalr du inte att han ljuger. Jag gissar att de flesta resonerar som jag i det att de aldrig skulle vilja att "små" lögner skulle få bryta upp ett förhållande. Men frågan du måste våga ställa dig själv är om det verkligen är värt det. I ett förhållande där man accepterar för många felsteg av den andra personen gynnar det varken en själv eller personen i fråga. Accepterar du för mycket, och sjunker för lågt förlorar du respekten för dig själv. Dock kan ju förhållandet fortsätta ändå, men det går ändå utförs därifrån. För har du ingen självrespet respekterar inte din partner dig heller.
Varför skulle han göra det? Du står ju aldrig upp för dig själv? Det kommer sluta med att han lämnar dig, och det skicket du är i då (NOLL SJÄLVFÖRTROENDE) vill du inte vara i. Sen efter månader av självömkan och förmodligen nån typ av proffisionell hjälp kanske du återhämtar dig till den punkt att du VILL ha ett förhållande igen. Men faran med det är att om du vinner tillbaka till självförtroende i den mängden det går, är du fortfarande ärrad av ditt förra förhållande. Därför kommer du aldrig kunna lita på någon igen.
Oj oj oj vad dramatisk jag låter. Klart man ska jobba även fast man mår dåligt, och inte ge upp i förhållanden. Låt det dock aldrig gå för långt!
Namnsdag!
Jag vill önska världens i särklass finaste kille grattis på namnsdagen!
Mikael eller Michael (hebr. Miyka"el, arab. Mika"il eller Mikal) är ett mansnamn med hebreiskt ursprung med betydelsen "Vem är (som) Gud". Mikael var i judisk mytologi, såsom den förmedlas av Gamla Testamentet en ärkeängel; en av de tre namngivna ängel änglarna, tillsammans med Gabriel och Rafael (ängel) Rafael.1960 blev Mikael det tredje vanligaste förnamnet bland de nyfödda. Under 1970-talet var modevågen fortfarande stark men under 1990-talet ebbade den ut.31 december 2005 fanns det totalt 161 378 personer i Sverige med namnet Mikael eller Michael, varav 74 578 med det som tilltalsnamn.År 2003 fick 1191 pojkar namnet, varav 95 fick det som tilltalsnamn.Namnsdag: 29 september (sedan medeltiden)
Källa svenskanamn.se
Mikael eller Michael (hebr. Miyka"el, arab. Mika"il eller Mikal) är ett mansnamn med hebreiskt ursprung med betydelsen "Vem är (som) Gud". Mikael var i judisk mytologi, såsom den förmedlas av Gamla Testamentet en ärkeängel; en av de tre namngivna ängel änglarna, tillsammans med Gabriel och Rafael (ängel) Rafael.1960 blev Mikael det tredje vanligaste förnamnet bland de nyfödda. Under 1970-talet var modevågen fortfarande stark men under 1990-talet ebbade den ut.31 december 2005 fanns det totalt 161 378 personer i Sverige med namnet Mikael eller Michael, varav 74 578 med det som tilltalsnamn.År 2003 fick 1191 pojkar namnet, varav 95 fick det som tilltalsnamn.Namnsdag: 29 september (sedan medeltiden)
Källa svenskanamn.se
Vad är en vän?
Vad är en vän undrar jag just nu.
Du sitter förmodligen med ett enkelt svar i huvudet just nu. Men jag vet inte. Just nu tvekar jag. Är en vän en sådan som svarar och tröstar när man är ledsen? Eller är en vän en sådan som hör av sig och berättar var roligaste festen är, vad man ska hitta på ikväll etc. Eller är en vän en sådan som man stundvis inte behöver prata med, men samtidigt finns där på avstånd? Är alla dessa riktiga vänner? Eller är ingen det? Är man inte vänner om man inte hör av sig? Jag vet inte. Är man någons vän bara för att man säger ett par uppmuntrande ord när den genomgår något jobbigt? Jag vet inte, det kan ju kallas allmänt hyffs också. är man vwerkligen vänner om man inte pratat på ett bra tag, och inte känner cravings efter att höra av sig till den personen?
Ska man lita på sina vänner? Vilka isåfall? Kan jag kalla någon en vän utan att ha förtroende för denne tjej/kille. Är det en vänskap man har när man bara ytligt umgås och aldrig lär känna varandra på djupet? Är det riktigt vänskap om personen i fråga aldrig anstränger sig för att hålla (vänskaps-)relationen vid liv? Vad skiljer en bra vän från en dålig? Kan man vara vän med någon med totalt motsatta värderingar än ens egna? Idag skulle jag gärna (hehe, som om någon kommer kommentera, vad tror jag liksom..) vilja veta vad just du tycker är viktigast hos en vän, och vad du beräknar som en vänskap och inte.
Du sitter förmodligen med ett enkelt svar i huvudet just nu. Men jag vet inte. Just nu tvekar jag. Är en vän en sådan som svarar och tröstar när man är ledsen? Eller är en vän en sådan som hör av sig och berättar var roligaste festen är, vad man ska hitta på ikväll etc. Eller är en vän en sådan som man stundvis inte behöver prata med, men samtidigt finns där på avstånd? Är alla dessa riktiga vänner? Eller är ingen det? Är man inte vänner om man inte hör av sig? Jag vet inte. Är man någons vän bara för att man säger ett par uppmuntrande ord när den genomgår något jobbigt? Jag vet inte, det kan ju kallas allmänt hyffs också. är man vwerkligen vänner om man inte pratat på ett bra tag, och inte känner cravings efter att höra av sig till den personen?
Ska man lita på sina vänner? Vilka isåfall? Kan jag kalla någon en vän utan att ha förtroende för denne tjej/kille. Är det en vänskap man har när man bara ytligt umgås och aldrig lär känna varandra på djupet? Är det riktigt vänskap om personen i fråga aldrig anstränger sig för att hålla (vänskaps-)relationen vid liv? Vad skiljer en bra vän från en dålig? Kan man vara vän med någon med totalt motsatta värderingar än ens egna? Idag skulle jag gärna (hehe, som om någon kommer kommentera, vad tror jag liksom..) vilja veta vad just du tycker är viktigast hos en vän, och vad du beräknar som en vänskap och inte.
En vän är någon som vet allt om dig, och fortfarande tycker om dig!
(Stämmer det? Jag har väldigt (underdrift) svårt att öppna mig för människor, och det finns kanske två stycken av mina "vänner" som vet inte allt, men mycket. Är de andra inte vänner för det?)
Riktigt bra vänner som alla påverkat mitt liv på ett eller annat sätt!
(Stämmer det? Jag har väldigt (underdrift) svårt att öppna mig för människor, och det finns kanske två stycken av mina "vänner" som vet inte allt, men mycket. Är de andra inte vänner för det?)
Riktigt bra vänner som alla påverkat mitt liv på ett eller annat sätt!
btw
Tänkte bara slänga in ett litet inlägg om hur lycklig jag är.
Jag och min guldprins Mikael var i Umeå i lördags till nyöppnade "Change" Change är en underklädsaffär som jag annars bara sett i södra Sverige, som hade nyöppnat. Där inhandlade vi flera nya bh:ar så nu kanske ryggsmärtan försvinner lite!!!! Har ni problem att hitta rätt storlekar, eftersom H&M och sådan har ett väldigt dåligt utbud, rekommenderar jag change varmt!!!!!
Change säljer bhar i A-kupa till J-kupa
Jag och min guldprins Mikael var i Umeå i lördags till nyöppnade "Change" Change är en underklädsaffär som jag annars bara sett i södra Sverige, som hade nyöppnat. Där inhandlade vi flera nya bh:ar så nu kanske ryggsmärtan försvinner lite!!!! Har ni problem att hitta rätt storlekar, eftersom H&M och sådan har ett väldigt dåligt utbud, rekommenderar jag change varmt!!!!!
Change säljer bhar i A-kupa till J-kupa
litet inlägg;)
Nu till en sak jag funderat ett tag på, och jag önskar att göra er delaktiga i.
På i princip alla communitys och diverse sajter finns dessa tjejer, det är nog en övergripande del av alla tonårstjejer som gör såhär. Vad? är nog din reaktion. Jo, dom har något (enligt mig) väldigt märkligt sätt att marknadsföra sig själva. Om jag nu inte har fel, eftersom genomsnittslängden hos kvinnor är 1.65 m. Vilket enligt mig inte är särskilt "litet". Litet i jämförelse med t.ex Grand Canyon och Eiffeltornet kanske.. Men varför skriver alla tjejer, stora som små "lilla jag".. I princip "alla" är "lilla Emma" som egenligen är en mullig brud på typ 1.70!
Detta hänger ofta ihop med tjejerna som skriver något som "Flikkkkahhhn är så ful och värdelös". Okej, ärligt talat är jag väl den sista som ska klaga på "dåligt" självförtroende, eftersom mitt eget är närmast obefintligt. Men jag kan ändå bli irriterad på folk som lägger upp en hel drös med ego-bilder på sig själva, och sedan MÅSTE skriva på varenda en att den är ful och äcklig etc. Jag har flera bilder på mig själv upplagda på communitys, & utseendemässigt så anser jag mig själv ligga långt under medel-snygg. Men jag skulle aldrig få för mig att skriva en lång vers om hur värdelös jag är. Jag har dom ju till viss del där för att folk ska tycka jag är finare än vad jag tycker eller hur? Om man då lägger till sådana där texter, att man är värdelös för att folk ska skriva "åhh gumman du är SÅÅÅ fiiiiiin!!! piltre x1000" eller skriver typ "lilla gullkajsa" för att verka skör och bräcklig så massa starka killar bara ska vilja komma och beskydda en.. Det har ju bara att göra med bekräftelse.
Okej, fine, jag ska inte klaga på bekräftelse. Klart alla vill bli bekräftde. Men det blir så påtvingat. Tänk efter, om du lägger upp två bilder på dig själv. Om du inte skriver något självdestruktivt meddelande på, och sedan skriver någon att du är värdefull och förbannat fräsch, då blir du väldigt glad eller hur? Blir du verkligen lika glad när åskådaren "tvingas" att skriva ett sympatimeddelande till dig eftersom du skrivit en hel roman om hur svart ditt liv är, hur dålig och ful du är? Tänk efter, jag menar inte att man behöver "marknadsföra" sig själv som "17-årig pudding,the perfect bootylicious moi". Utan bara att jag blir så irriterad på "lilla världelösa jag". Folk du inte träffat, eller folk du inte umgås med, dom behöver väl inte få budskapet att du är noll värd som första intryck? Och de som redan känner dig vet förmodligen att du inte är värdelös eller hur? Gör inte dig själv värdelös!
Puss från lilla jaaag XOXO
På i princip alla communitys och diverse sajter finns dessa tjejer, det är nog en övergripande del av alla tonårstjejer som gör såhär. Vad? är nog din reaktion. Jo, dom har något (enligt mig) väldigt märkligt sätt att marknadsföra sig själva. Om jag nu inte har fel, eftersom genomsnittslängden hos kvinnor är 1.65 m. Vilket enligt mig inte är särskilt "litet". Litet i jämförelse med t.ex Grand Canyon och Eiffeltornet kanske.. Men varför skriver alla tjejer, stora som små "lilla jag".. I princip "alla" är "lilla Emma" som egenligen är en mullig brud på typ 1.70!
Detta hänger ofta ihop med tjejerna som skriver något som "Flikkkkahhhn är så ful och värdelös". Okej, ärligt talat är jag väl den sista som ska klaga på "dåligt" självförtroende, eftersom mitt eget är närmast obefintligt. Men jag kan ändå bli irriterad på folk som lägger upp en hel drös med ego-bilder på sig själva, och sedan MÅSTE skriva på varenda en att den är ful och äcklig etc. Jag har flera bilder på mig själv upplagda på communitys, & utseendemässigt så anser jag mig själv ligga långt under medel-snygg. Men jag skulle aldrig få för mig att skriva en lång vers om hur värdelös jag är. Jag har dom ju till viss del där för att folk ska tycka jag är finare än vad jag tycker eller hur? Om man då lägger till sådana där texter, att man är värdelös för att folk ska skriva "åhh gumman du är SÅÅÅ fiiiiiin!!! piltre x1000" eller skriver typ "lilla gullkajsa" för att verka skör och bräcklig så massa starka killar bara ska vilja komma och beskydda en.. Det har ju bara att göra med bekräftelse.
Okej, fine, jag ska inte klaga på bekräftelse. Klart alla vill bli bekräftde. Men det blir så påtvingat. Tänk efter, om du lägger upp två bilder på dig själv. Om du inte skriver något självdestruktivt meddelande på, och sedan skriver någon att du är värdefull och förbannat fräsch, då blir du väldigt glad eller hur? Blir du verkligen lika glad när åskådaren "tvingas" att skriva ett sympatimeddelande till dig eftersom du skrivit en hel roman om hur svart ditt liv är, hur dålig och ful du är? Tänk efter, jag menar inte att man behöver "marknadsföra" sig själv som "17-årig pudding,the perfect bootylicious moi". Utan bara att jag blir så irriterad på "lilla världelösa jag". Folk du inte träffat, eller folk du inte umgås med, dom behöver väl inte få budskapet att du är noll värd som första intryck? Och de som redan känner dig vet förmodligen att du inte är värdelös eller hur? Gör inte dig själv värdelös!
Puss från lilla jaaag XOXO
Good girls go to heaven, bad girls go everywhere
Jag har en livskris såhär vid midnatt denna söndag/måndagnatt.. Vill bara få tag i nån som skulle förstå.. Chania skulle vara det optimala, men den jäveln går inte att nå.. Nästan så man borde slå en pling till Erika, eller kanske till Markus(♥).. Jag är så sentimental just nu, är så jävla less på att vara så jävla snäll hela tiden.. Jag vill bara go back for a moment, till då jag inte brydde mig om konsekvenser för mina handlingar etc. Vill egentligen inte leva i den världen mer, men bara för ett litet tag.. Just nu känner jag mig som när jag var yngre. Helt otroligt peppad på spänning, och törstar efter lite adrenalinkickar och busigheter! Jag saknar den gamla Emily, fastän jag hatar den där naiva dumbomen som jag var.. Jag undrar om vissa är menade till att vara bad girls?
Ive been a bad, bad girl for so long
I dont know how to change what went wrong
Ive been down every road you could go
I made some bad choices as you know
Seems I have the whole world cradled in my hands
But its just like me not to understand
I dont know how to change what went wrong
Ive been down every road you could go
I made some bad choices as you know
Seems I have the whole world cradled in my hands
But its just like me not to understand
Home (not so sweet) home!
Alanya var helt underbart. 29 Grader på kvällarna och ca 35 om dagarna. Solen sken, poolen var fin, stranden var underbar, vågorna var stora, shoppingen var kul, sällskapet bra, hotellet helt OK. Jag vill inte vara hemma. Är dock hur trött som helst efter en hel dags resande, så får erätta mer imorgon. Nu ska jag för första natten på en vecka krypa ner utan min älsklingsmicke i sängen, imrogon vaknar jag utan 30 grader i skuggan och hotellfrukost.. Bli r inte direkt att dra på sig bikinin.. Men aja, får somna i MIN säng med RIKTIGT täcke i alla fall! Bilder osv kommer..
(sämst med resan är dock att lilla brunfärgen jag fick är borta....)
Ciao !
Mammsen kommer och hämtar upp mig och skjutsar mig till flyget på 30 minuter. Dagen har varit rätt dryg i väntan på avgången. Har bland annat "fixat" mina systrars bloggar. Jessica och Jennifer. Vi hörs kanske i veckan annars nästa måndag, ciao ciao turkey here we go!
ALANYA!
All inclusive
1 Vecka
6 personer
Alanya
Kan det bli misslyckat? Hoppas bara inte tiden flyger iväg allt för fort, 8sept-15sept! Resväskan nästan fullpackad, känner peppen!!!!!
Jag ska bli brun igen!!!!!!!!
1 Vecka
6 personer
Alanya
Kan det bli misslyckat? Hoppas bara inte tiden flyger iväg allt för fort, 8sept-15sept! Resväskan nästan fullpackad, känner peppen!!!!!
Jag ska bli brun igen!!!!!!!!
If you could only let it be, you would see...
Kim Emily Ågren Ylinenjarvi.
Jag.
Mig.
Vem?
Jag.
Mig.
Vem?
Jag är fullt övertygad i att vem man är ligger i betraktarens öga, men för att kunna påverka den bilden måste man ju titta på sig själv? Vem är jag? Ingen särskilt skulle nog de flesta säga, en i mängden, någon. I Skellefteå skulle nog meningarna gå i sär, majoriteten skulle påstå att jag bara är en blåst liten fjortis utan några som helst värderingar.
Vem är jag att påstå att den som anser mig vara det har fel? Det är ju upp till var och en att bedöma situationer och människor efter eget tycke. Tycker du att jag är den mest korkade personen som har vandrat på jorden, så är det väl inte rätt av mig att hävda att jag inte är det? Jag själv anser kanske inte detsamma, men var och en är ju sjävlklart berättigad till sin egen åsikt.
Visst gillar jag att argumentra emot fördomarna, och i flesta falle nbrukar det fungera. Jag tycker alla ska tänka efter mer varför man har en viss åsikt om en viss person/sak. Är det en rättvis bedömning eller är det bara baserat på skitsnack?
Jag gillar att sända ut signaler om att jag "skiter i!" för att citera en viss liten tjej. Men innerst inne, gör jag verkligen det? Kan jag verkligen påstå att alla förutfattade meningar som finns om mig inte påverkar mig ens lite? Självklart gör dom det. Ärligt talat mer än jag vill erkänna. Eftersom jag fått leva med detta i ett x antal år nu har jag väl skaffat mig lite överdrivet mycket "skinn på näsan" och har vänt taggarna utåt i de flesta sammanhang. Jag utstrålar inte direkt värme, utan folk brukar anse mig vara rätt otrevlig innan dom känner mig.
Men efter ett tag så vänjer man sig själv vid att man måste vara så för att inte bli helt begraven. Man måste lägga på ett tuffare yttre, ett skal. Man måste granska varenda trevligt ord man får för att avgöra om personen i sig driver eller faktiskt bara är vänlig. När du ser en människa som ler mot dig eller ger dig en komplimang blir du glad, eller hur? Jag tänker om personen driver med mig, vad den har för baktankar och si och så.
Jag kan ju dock inte påstå att det inte gör mig ledsen också. Jag har förlorat jävligt mycket på att jag blev stämplad som jag blev. I dagens läge kan jag inte göra nått åt saken, och jag bryr mig mer eller mindre vissa dagar. Allt deras skitsnack och ryktesspridningar och elaka blickar på stan har så många gånger sänkt mig ner längst ner. Ibland önskar jag av hela mitt hjärta att bara få börja om från början, allt vore så mycket lättare nu i efterhand.
En sak är jag dock säker på. Min brist på "att bry mig" och andra saker jag gör för att slippa känna hur sårad jag blir, är en roll jag spelar. Varje ord jag hör tar jag åt mig av. Varje blick bränner inom mig. Jag kan låtsas att det inte rör mig i ryggen, men efter så lång tid, så ska ni veta en sak. Jag säger inte emot era taskiga kommentarer om mig, för jag kan inte klandra er för att ni inte tycker om mig. För det gör fan inte jag heller!
It felt so wrong, it felt so right
will you stay with me, will you be my love, among the fields of barley?
Hans Mikael Sjödin ♥ Kim Emily Ågren Ylinenjarvi
Jag älskar dig för att du ger mig en speciell känsla som ingen annan gör. Att vakna upp vid din sida, att somna på din axel och att finnas i din närvaro ger mig så otroligt mycket. Att se dig brista ut i ett leende, att ligga i din famn, att titta dig i ögonen, att hålla din hand - sådana stunder gör att jag inser att jag älskar dig.
Jag kan inte vara utan dig för att när du inte är i närheten fattas halva jag. Utan dig känner jag mig inte trygg, inte komplett och inte i närheten lika lycklig som med dig. Att somna utan din kropp emot min, och att vakna utan dig vid min sida- jag hatar det!
äuhm.. jag har vart på semester?
Tjenare allesammans (eller den stackarn som fortfarande kollar om jag uppdaterar)! Skulle kunna komma på nån fin ursäkt varför jag bloggat så lite de senaste månaderna. Jag har helt enkelt inte haft engagemanget alt.tiden till att göra det. Men nu känns det som att jag klarar av en mjukstart! Blev urless på det rosa, så skyndade att byta ut det mot nästa katastrof dvs denna! Men då jag börjar blogga seriöst, då jävlar ska jag göra en seriös design.
Hur är det med mig då? Jo, jag har börjat skolan. SPMJ1. Det känns väl lite si och så. Jag överlever, men inga större jubel. Vad pågår då i mitt liv? Jo, imorgon åker jag till Turkiet! En vecka med sol och bad med min Micke (♥) och några vänner.Jag längtar ihjäl mig!
Nu ska jag väl inte lägga allt krut på ett inlägg, ska väl försöka hinna med nått till innan jag går i dvala igen hehe. Ni får gärna kommentera och berätta ni finns kvar om ni läser detta.Tjillevippen puss!
Igår spelade örnvingen sin sista match på hemmaplan ever!
Hur är det med mig då? Jo, jag har börjat skolan. SPMJ1. Det känns väl lite si och så. Jag överlever, men inga större jubel. Vad pågår då i mitt liv? Jo, imorgon åker jag till Turkiet! En vecka med sol och bad med min Micke (♥) och några vänner.Jag längtar ihjäl mig!
Nu ska jag väl inte lägga allt krut på ett inlägg, ska väl försöka hinna med nått till innan jag går i dvala igen hehe. Ni får gärna kommentera och berätta ni finns kvar om ni läser detta.Tjillevippen puss!
Igår spelade örnvingen sin sista match på hemmaplan ever!