Livet enligt Emily

Det är lätt. Så lätt att det knappt går att motstå.
Jag talar om att vi lever i en tid där det är mer accepterat att hata än att älska. Vi har en oskriven regel som unga "Tyck illa om dom, till de bevisar motsatsen". Det ligger faktiskt sanning i mitt påstående. Det jag menar är att många automatiskt dömmer människor omkring dem, bara för enkelhetens skull. Bara för att det skulle vara alltför svårt att erkänna att hon du alltid ansett vara en hora kan vara din framtida bästa vän. Det skulle nog vara hårt att inse att hon du alltid trott var en blåst fjortis förmodligen kan oerhört mer om livet än du. Det skulle förmodligen kännas jobbigt att se den idiotiska playern som din framtida partner. Men vet ni hur mycket ni förlorar på att välja den "lättare" vägen och inte ge folk en chans?

Hejsan hoppsan!

Vet inte hur många läsare som svek mig under min lösenordsskyddade period (=se orkade inte se helvettet och skrev in en kombination resulterat av handflatan nedtryckt i tangentbordet). Bilderna från Stockholm blev lite problematiska, min dator verkar tycka att filerna är skadade och ej går att använda. Den incidenten fick mig att bli såpass irriterad att jag helt enkelt sket i att uppdatera. Stockholm var underbart. Vi bodde i en jättefin lägenhet i hammarby allé. Det var mycket shopping, god mat, trevliga människor och mycket mys med min prins.

Stockholm fick mig verkligen att få lite perspektiv på den här grå hålan jag kallar min hem-"stad". Jag behöver lite mer pulserande liv, med lite mer fart och fläng. Jag hoppas verkligen jag åker snart igen (gärna för gott!). Just nu sitter jag på medialektionen och funderar lite. Vi har fått i uppgift att fotografera porträttfoton med en personlig prägel. Fototillfället blev nästa tisdag. Tyvärr så är mina fritidsintressen lite svåra att fotografera, för de flesta involverar mycket människor (något som inte gör speciellt personliga foton tyvärr).


Dock kom jag och min partner (Colette) fram till att vi borde inrikta oss mer på personlighetsdragen vi har. Colette är en väldigt glad person, så vi har funderat på en massa färgglada balonger, kanske lite vindruvor och ja.. ni fattar galoppen. Med mig är det lite svårare. På skolan är jag bara lite halvflummig, frånvarande, jävligt glad men samtidigt har jag en jävla fuck-off attityd. Mina riktiga kompisar skulle förmodligen (förhoppningsvis) beskriva mig lite mer rättvist. Jag har sms-at runt lite och frågat vad de tycker. Har fått svar som att jag är helt wacked i huvudet, lite smålost, vild, impulsiv, och ohämmad. Sen är det väl ingen hemlighet att de också har märkt att jag har en förmåga att vara lite väl sarkastisk och negativ ibland.

Micke skulle förmodligen beskriva mig som helt hysterisk. Dock bemödade jag mig inte med att sända något meddelande till honom, eftersom han förmodligen sover just nu. Eller det gör han inte alls det. Han jobbar till klockan tolv. Nu undrar ni säkert varför jag inte bara pressar in knappen och raderar vad jag just trodde, men jag orkar helt enkelt inte.

Dock tänkte jag fråga er läsare (om det finns någon kvar, hej reb!), om vad ni tycker. En bildserie på mig, hur ska den vara? Omogna kommentarer undanbedes. Uppfattar ni mig som en jävla fitta som tror jag är coolast i världen så håll det för er själva. Denna frågar riktar sig till de som vet hur jag är (och ingen av mina närstående skulle påstå att jag tror något sådant eftersom de vet att det är så). Fick ett inkommande sms om att jag borde göra en lite mer bitsk bild, lite farlig sådär. Det lät typ halvokej. Har redan vart inne på någon typ av fuckoff-attityd i kontrast till de sedvanliga "glädje"-bilderna som de flesta jag känner brukar fota.

Nu ska jag återgå till lite photoshop, lite funderande och förhoppningsvis mindre smsande (har ju som sagt lektion). Peace!