Är med världens finaste Sara, Erica och Fa...
Är med världens finaste Sara, Erica och Fanny ute och tar några öl. Så mycket minnen och kärlek:) Nästan som att vara tillbaka på Sörböleskolan (fast alla är myndiga, snyggare och har helt olika liv) KÄRLEK
"Gracias" "RAZZIA?!! VARDÅ??!!!!"
Ni har väl alla sett filmer där ungdomar drar på sjuka roadtrips? Det finns ett flertal och jag kan lova att våran impulsiva resa genom Sverige och ner till Tyskland var minst lika sjuk. Med risk för att vara lite för ärlig så har den varit helt sjuk sjuk sjuk, och jag älskar det. Någon badade i skellefteälven före vi åkte för att få några cider. Några har varit onyktra konstant hela tiden. Någon bjöd någon på en prostituerad. Någon blev borttappad och söp med tyska polisen. Någon blev borttappad och hittade huuuur sköna killar som helst att festa med som bar runt en och allt.
Några fick varsin lapdance at the stripclubs. Någon skrek "paaartyyy" ungefär varje minut konstant. Några satt i sommarkläder i solen igår med god mat. Några stannade till och grillade och hade det hur mysigt som helst. Några köpte över 2500 öl med sig hem. Någon köpte över 60 liter sprit. Någons bankkort stal dumma Tysklands bankomat. Någon tvättade håret i havet. Några hade det hur mysigt som helst på stranden. Någon blev friad till och kallad för "princess" hela tiden. Någon blev kär i ett frekvent förekommande rosa träd. Någon slog någon. Någon var vilse sjukt många timmar utan pengar men fick ändå gratis taxi, massa shotar, öl och blommor.
Någon hatade skivan som spelades alldeles för många gånger. Några fick flera erbjudanden att dansa på strippklubbar och även att prostituera sig. Några chillade med uteliggare på en filt. Några hade världens bästa stund i gräset med en konstig tysk vid sjutiden på morgonen. Några tog Danmark och Tyskland i ett svep. Någon blev erbjuden både kokain och ecstacy. Någon var väldigt allergisk när vi genade genom värsta plantaget. Några hade ölkrig i solen. Någon köpte något ur en sexshop. Några sov i väldigt roliga ställningar. Någon drack något smirnoffliknande som man köpte i 1,5-liters flaskor. Några blev halvkändisar på Reeperbahn efter vi glidit runt i bussen. Några såg sjukt många snygga bilar. Några blev vana att festa till morgonen i kjolar och shorts och gillar inte att komma hem. Några dansade uppe på borden inne på en smockfull nattklubb.
Men det roligaste sparar vi för oss själva. "What happens in Germany stays in Germany"
"Ett sista ögonblick"
Jag tycker att ni som brukar följa min blogg ska kommentera hur otroligt stolta ni är över mig eftersom jag fullföljt denna lista! Jag är verkligen ingen regelbunden bloggerska, men nu har jag fullföljt trettio inlägg (på mindre än trettio dagar). Från början hade jag tänkt att tolka "ett sista ögonblick" som att jag borde skriva om döden. Nu väljer jag dock att inte göra det. Jag väljer istället att ställa lite öppna frågor till er läsare; vad tyckte ni om denna lista? En fördel måste ju vara att jag skrivit mer än vanligt, om än vissa inlägg kan tyckas vara lite meningslösa. Vill ni jag ska göra en till?
"Mina ambitioner"
Eftersom risken blir att jag upprepar alltför mycket jag redan skrivit om förrut väljer jag att hålla mig kortfattad. För er som undrar rekommenderar jag er att läsa vidare i arkivet. Jag vill vidareutbilda mig, jag vill resa mycket, jag vill leva ett spännande liv, jag vill inspirera människor, jag vill göra något gott för mänskligheten, jag vill uppfostra mina framtida barn till att bli bra människor, jag vill göra allt jag någonsin drömt om!
"Det här saknar jag"
Jag talar ofta om olika somrar. 2006 var helt (ursäkta uttrycket) fucking fantastisk. Helt sjuk sjuk sjuk och jag har nog aldrig haft roligt på samma sätt någonsin efter det. 2008 var en riktigt fin sommar. Jag var riktigt kär och spenderade otaliga nätter ute med riktigt fina vänner i Boviken och liknande. 2009 som ni får ett smakprov här nedan var riktigt vacker på sitt eget sätt. Våren hade varit helt katastrofal och jag tror allvarligt att den här sommaren räddade livet på mig. Kom riktigt nära några riktigt fina tjejer (Lina och Sofia ni var guld ♥♥) 2010 var grym på sitt eget vis. Behövde en sådan sommar. En riktigt ansvarslös sommar. 2011 kommer förmodligen slå alla rekord. Första sommaren som myndig, första sommaren utanför Sveriges gränser. Men här nedanför följer i alla fall 2009. En sommar där allt var långt ifrån vad det är nu, och ibland kan jag inte låta bli att sakna hur det var..
"Min favoritplats"
Finns ett flertal värdiga kandidater till den ärofyllda titeln "min favoritplats". Jag förälskade mig i Malmö på blott ett par timmar. Otroligt charmig dialekt, träffade många väldigt trevliga människor och älskade atmosfären. Jag har även de senaste åren utvecklat stark kärlek till vår älskade huvudstad. Stockholm är så otroligt underskattat. Jag älskar pulsen, tempot och mångfalden. Sedan älskar jag min mormor och morfars stuga i kågenäsudden. Har så otroligt många fina barndomsminnen därifrån. "Lejonklippan", picknickar i skogen, fika på verandan, massa lekar på de stora stenarna och mycket mer. En viss plats på Morö Backe ligger mig också varmt om hjärtat. Det ska gärna vara en riktigt varm sommarnatt, sedan sitter man runt grillringen på baksidan med fint sällskap. Då känner jag mig riktigt lycklig. Skulle även hemskt gärna återbesöka Alanya i Turkiet. Som ni märker är det väldigt svårt att utse en rättmäktig vinnare. Olika aspekter är värda att ta hänsyn till. Malmö och Stockholm tilltalar mig oerhört (skulle även säga Göteborg men känns lite orättvist då jag inte varit där på såpass många år). Skulle lätt kunna tänka mig en framtid där, och de städerna har gett mig fantastiska utekvällar och många fina minnen. Mormors stuga tilltalar den "lilla Emily" i mig. Barnet i mig kommer aldrig att sluta älska den platsen. Det röda huset på Morö Backe är värd sin plats eftersom jag under flera år trivts så otroligt bra där.
"Mina rädslor"
A t t d ö i n n a n j a g f ö r v e r k l i g a t m i n a d r ö m m a r
"En första"
Vad ska man skriva om? Första kärleken har vi redan avverkat. Första fyllan minns jag tyvärr inte. Första skolan jag gick på är väl föga intressant. Hmm... Mina första kompisar kanske är av intresse? Min absolut första och dåvarande bästa kompis var min mammas bästa kompis son. Kim Niemelä Forsberg. De bodde precis bredvid oss på Anderstorp och jag har hur många roliga bilder sen dess som helst. Kim som poserar i lila badräkt på vitbergsbadet och annat kul. Ett särskilt minne var när vi bodde på hemmansgatan och han och jag följde med en annan flicka på Handlar'n. Eftersom vi inte hade råd att köpa något godis som hon kunde var ägaren snäll nog att ge oss varsinn klubba gratis. Men då vi kom hem fick vi hur mycket skäll som helst. Min mamma och Harriet (hans mamma) var övertygade om att vi hade stulit klubborna. Vi fick därför gå och lägga oss och inte leka mer den dagen. Jag hoppas dom skämdes nästa gång vi var på Handlar'n och dom fick veta sanningen!
En annan av mina första kompisar var Evelina Wikman. Evelina var lite som en idol för mig när jag var liten. Hon var den som noppade mina ögonbryn första gången (tack för knappnålstunna ostbågsformade bryn!) och även den som gav mig min första bh. Jag minns när vi var lite yngre än så och åkte med finlandsbåten. Vi var då med i en tipsrunda för barn och jag vann. De ropade ut i högtalarna att "Emily Ågren Ylinenjarvi" vunnit och jag var riktigt glad. Fick massor av godis och armband. Tyvärr hade jag ju en mamma som tyckte att det var självklart att jag skulle dela vinsten lika med Evelina (då var jag inte glad).
Något vi tre dock var duktiga på var att på kalas och liknande smyga iväg och göra bus. Vad vi gjorde får förbli osagt, min mamma läser ju bloggen (kom ihåg att vi var typ 5 år så det var rätt harmlöst)
"Det här får mig att gråta"
Självfallet finns det ett flertal saker som får mig att gråta. Jag är en rätt känslosam människa och har nära till många sinnestämningar. Dock är väl tårarna inte det första jag vänder mig till, men ibland blir det så helt enkelt. En sak jag dock blivit lite svag för med åren är riktigt fina scener i filmer och liknande. När ett barn återförenas med sin mor. När kärleken övervann allt. När någon kämpar och kämpar och till slut lyckas. Sådant får mig att bli tårögd.
"Det här får mig att må bättre"
Saker som får mig att må riktigt bra är:
Solsken, sommar, jordgubbar, vänner, mumsiga killar, apelsinfestis, cigaretter, sovmorgonar, vilda partynätter, bra böcker, fängslande tv-serier, kramar, ledighet, impulsiva äventyr, min sköna säng, att duscha, fina citat, kyssar, trevliga sms, söta barn, musik, varma nätter, sova sked, resor, folk som är ärliga, choklad, god mat, shoppa nya kläder, känslan av stolthet, utmaningar och massa mer!
"Det här upprör mig"
- Folk som snackar skit/är falska
- Rasism/Nazism
- Pedofili
- Folk som inte kan vara ärliga
- När folk är sega/kommer för sent
- När bussen är riktigt försenad
- Folk som inte kan köra bil och tror bilen kommer tippa om dom svänger snabbare än 2km/h
- Dåligt väder
- När man måste stå i kö länge
- Trångsynta människor
Bara ett urval av det som irriterar/upprör mig!
"Ett annat ögonblick"
Nu tänker jag påbörja ett inlägg jag inte vet om jag kommer avsluta. Det är minst lika troligt att jag snart knappar in ctrl+a och delete knappen. Ni måste vara föreberedda på att detta blir det absolut mest självutlämnande inlägget jag någonsin skrivit. Jag brukar försöka undvika att vara alltför privat i bloggen. Jag tycker absolut man ska bjuda på sig själv, våga visa olika sinnestämningar och liknande. Men man ska aldrig skriva detaljer, måla upp alltför tydliga bilder och berätta alltför djupa saker inför allmän beskådan. Tyvärr finns det alltid människor som kommer gotta sig i andras olycka. Jag vet redan nu på förhand att några av er som läser detta kommer rent av att glädjas åt mitt problem. Men det skvallrar egentligen om att du har ett större problem än jag har. Oförmågan att känna empati för andra människor är en egenskap som inte är älskvärd på något vis alls.
Men för att återgå till poängen så ska jag nu berätta om ett "annat" ögonblick. Jag har då valt en gång när jag var 11 år och stod framför spegeln. Jag minns det som om det vore igår. Vi bodde då på Kvistgatan på anderstorp och jag stod i badrummet "uppe" i det starka ljuset av hallogenlampor. Jag grät och jag grät när jag såg min egen reflektion. För er som inte varit där är det omöjligt att beskriva känslan. Känslan när man känner sig så ful att man inte är värd någonting alls. När man gråter till man i princip börjar hyperventilera och paniken omsluter en. Det var defintivt inte första gången i mitt liv jag kände så. Men av någon anledning har just den incidenten bitit sig fast på min näthinna. Det var heller inte första gången jag kände mig fysiskt avskyvärd. Det kan tyckas så bagatellartat för er som inte förstår. Det låter så ytligt och så otroligt töntigt att lägga såpass stor energi vid hur man ser ut. Men en känsla av att vara helt värdelös och känna ångest känns förmodligen likadant oavsett vad som utlöser det. Så döm mig inte.
Mellanstadiet var inte en särskilt rolig tid, hade tyvärr inte alltför många som stod upp för mig då. Jag hade helt fantastiska vänner och är riktigt glad att jag har kontakt med flertalet av dem idag. Men jag hade ingen som kunde stå på min sida när folk hackade på mitt icke fördelaktiga yttre. Nu nästan 10 år senare så har jag insett att vissa attribut som jag har komplex över är precis det som mina skolkompisar klagade på när jag var liten. Jag är dock glad att jag alltid har kunnat "försvara" mig själv. Jag har alltid gett svar på tal och i största möjliga mån undviktit den förnedrande upplevelsen det är när människor får tillfredställelsen att se att deras kommentarer verkligen gör ont. Men det kan vara en svår fasad att upprätthålla, för vem har ett fullfjädrat självförtroende som 10-åring?
Högstadiet var inte heller särskilt trevligt. Åtminstone inte till en början. Tyvärr var det vid den tiden det blev socialt accepterat att smutskasta mig till och med offentligt. Vissa skulle säkert påstå att det var självförvållat, men hur realistiskt är det egentligen? Det är en fråga jag ställer mig själv ibland, med varierande svar beroende på hurpass stark jag känner mig. Jag kommer aldrig glömma när en tjej i grannklassen skrev öppet på dåtidens mest frekvent besökta community för ungdomar i Skellefteå "Apberget" att hon inte hade vetat om hon skulle skratta eller gråta när hon hade sett mig på skolan. Den kommentaren gör faktiskt så att jag än idag ser henne som en riktigt elak människa. En människa som känner att den måste trycka ner någon annan för att må bättre själv. För ärligt talat, vem gör så?
Nä, de flesta av mina äldre läsare vet förmodligen vilka rykten och ord som florerade i samband med mitt namn för 5-6 år sedan. Det kan tyckas vara harmlöst att fälla kommentarer om människor man inte känner, men det kan bli riktigt fel. En fråga jag ställt mig själv så många gånger och skulle bli så glad om någon av er skulle besvara är vad det egentligen är/var för fel på mig? Jag är rätt insiktsfull av mig och vet att jag inte riktigt kunde hantera en kajalpenna eller en foundation för sex år sedan (ännu ett sett att gömma sig själv), men vad var det för FEL på mig? Vad gav så många rätten att dömma bort hela mitt existensvärde för en sådan petitess? Vad gav någon rätten att inte vara trevlig, ge mig en chans eller att spela in elaka youtube-videos om mig?
Dock ska man inte skylla på någon annan. Mitt bristfälliga självförtroende är mitt problem och ingen annans. Problemet är dock att jag är min egna absolut tuffaste kritiker. Jag har genom åren gått hem från ett flertal jätteroliga fester för att jag helt enkelt skämts för hur jag ser ut. Det låter så sjukt fel. Så sjukt att det inte kan vara sant. När jag var yngre kunde jag avfärda fina pojkar för att jag kände att jag inte var bra nog. Min osäkerhet gjorde mig feg. Detta har även präglat mig till viss del de senaste åren. Jag har en rätt strikt policy om att inte skriva om sex och sådant i bloggen, men jag tänkte dra upp ett exempel för er. Om en kille visar intresse och det är ömsesidigt tänker jag såhär "Vad gör han? Driver han?" "Äh, han kommer ångra sig och tänka SHIT när han fått kyssa mig" "Åh, han kommer vilja springa när han ser mig utan kläder" till och med i en fysisk akt kan jag tänka "Åh nej, han tänker säkert att var hon verkligen såhär ful?". Ni hör ju själva, till och med jag själv vet att det inte är riktigt normala tankebanor.
Mitt ex sa faktiskt till mig en gång att allt som hindrade mig från att vara en fullständig 10-poängare var att jag hade så dåligt självförtroende (och var rökare). Sedan kan vi ju låta det vara osagt ifall jag någonsin ens skulle kunna betraktas som en sexpoängare. Men jag tror det finns en poäng med det hela. Dåligt självförtroende är alltid negativt oavsett hur vacker eller inte man är. Samma kille gav mig en uppmaning för snart två år sedan att "fake it 'til you make it" och hur klichéartat det än kan tyckas så hjälper det faktiskt. Jag har inte i närheten av lika självdestruktiva tankar om mig själv längre. Precis som jag tror jag har nämnt tidigare så har det lite att göra med att jag faktiskt ser bättre ut (även fast jag faktiskt är finare idag) men nyckeln till detta stavas i mitt fall nonchalans. Jag har helt enkelt kommit till en punkt där jag inte bryr mig så mycket. Jag går till skolan och ser ut som ett spöke, jag vet att jag har ett flertal kvaliteér som uppväger mina brister på det fysiska planet. Men en "skada" jag fick på vägen tycks jag inte bli av med.
Jag jämför mig med exakt alla. Alla av kvinnligt kön som jag stöter på jämför jag mig med. Alltid med förlust. Inte en enda vinst på hur många år som helst. Det kan tyckas vara orimligt (för hur många hundratusentals människor har jag inte sett de senaste åren?) men tyvärr så är det så. Jag hittar alltid något som gör att den tjejen är "bättre". En anledning till att en kille skulle vilja ha henne mer än mig. Hon har finare ögon. Hon är smalare. Hon är kurvigare. Hon är sötare. Hon har snyggare ögonbryn. Hon har snyggare vader. Nu kanske det blev alltför självutlämnande (äh, som om inte hela det här inlägget har slagit alla rekord) men många tankar kommer ju in på dilemmat att även om en kille skulle älska mig, så skulle han gå direkt för någon som henne. Precis som ni hör har jag inte särskilt lätt att lita på människor. Detta har ju sina skäl men det är ändå rätt tragiskt. Jag tror ibland inte ens att kärlek kan vara en anledning nog att stanna hos mig om det finns andra alternativ. Jag har tyvärr kanske inte alltid omgett mig med människor som gjort under för min självkänsla. Man blir ganska trasig av att ständigt år efter år försöka vara bra nog åt någon och aldrig bli det.
Nu måste jag ge mig. Jag borde ha avslutat det här inlägget för länge sedan. Sitter ute i en gassande sol på balkongen och tänker ställa om till ett mer positivt humör. Finns så otroligt mycket mer jag skulle kunna skriva om, men nervositeten tar över för första gången någonsin.
Groupie hade varit något va?
Jag tenderar att bli alltför inspirerad av filmer ibland har jag märkt. Inte bara filmer utan även mina älskade tv-serier. När jag ser Sagan om ringen-triologin blir jag oerhört ledsen över vilken verklighet jag lever i. Istället för en högteknologisk värld där "meningen med livet" är karriär och dylikt så har de verkligen något att leva för. De rider på hästar över fantastiska landskap (blir lika sugen på nya zeeland varje gång) och bekämpar ondskan. De strider tappert för sin familj, sina byar, sina kungar och sitt folk. Det är något som är så otroligt vackert med det. Förvisso finns det förstås människor som i krig och liknande förtjänar att uppmärksammas för sina heroiska insatser. Men att påstå att våra samtida hjältar omges av samma genuint godhjärtade och tappra aura är en tämligen märkvärd överdrift. Att få möjligheten att leva ett såpass spännande liv, i många fall dö som en verklig martyr och att omges av en kämparglöd som kan beskrivas som lika magisk som vissa av företeelserna i filmerna - vore underbart.
Samtidigt är detta långt ifrån den enda filmen jag får denna känslan av. När jag ser Pirates of the Caribbean vill jag bara ge mig ut på "de sju haven". Finna en pirat. Leva ute till sjöss. Vaggas till sömns av vågorna. Upptäcka paradisöar. Sedan om piraten skulle råka heta Jack Sparrow skulle jag förstås inte vara missnöjd. När jag ser Twilight/The Vampire Diaries/True Blood vill att vampyrer ska existera. De får gärna vara lika übersexiga som Damien. Jag vill ha någon som har levt i hundratalsår och aldrig funnit någon som mig. Någon som kan omvända mig och leva som unga, tillsammans, förevigt. Igår såg jag filmen "Almost Famous" och vad tror ni händer? Jo, precis som när jag var 10-11 år och såg filmen för första gången ville jag vara där. Jag vill också ge mig ut på amerikanska vägar i en turnébuss. Jag vill dyrka ett band, leva på 70-talet och vara deras "musa". Jag vill stå på helt grymma rockkonserter (rätt roligt uttryckt av någon som mest lyssnar på reggae och hiphop va?), kedjeröka cigaretter utan att förstå faran i det, klä mig i fula kläder och verkligen leva för stunden.
En röd tråd i det hela är att jag ofta suktar efter en mer spännande tillvaro. Självfallet finns det baksidor med alla typer av leverne. Vissa är helt omöjliga att genomföra, och majoriteten vill jag säkert inte genomföra. Men jag har ändå kommit till insikt att det ger ingenting att bara drömma. Man måste förverkliga också. Det är därför jag nu gör ett officiellt löfte att mitt liv ska bli precis så spännande som jag alltid velat. När jag slutet ögonen för sista gången ska jag ha upplevt, uträttat och gjort allt det där jag drömmer om. Mitt liv ska ha haft en mening (självklart har alla liv mening, men en mening jag själv är tillfreds att dö med). Jag ska ha fått alla de där adrenalinkickarna jag vill. Jag ska haka på alla chanser jag får till äventyr. Men nu måste jag avrunda detta inlägg, antar att mina läsare finner det föga intressant att läsa dessa eviga upprepningar om mina frekventa drömmar om en spännande tillvaro. Men om exakt två månader åker jag. Mitt första riktiga äventyr. Flyttar ett par månader till ett land långt borta, helt själv. Spännande va?
Kompletterar med en riktigt glansig bild (VAD HÄNDE MED MIN PANNA?) från i helgen.
"Den här månaden"
Nu befinner vi oss i April. En månad där våren förhoppningsvis får fotfäste även här uppe i norra Sverige. En månad med lov (skönt!) och en förhoppningsvis trevlig månad. Sommaren närmar sig med stormsteg och snart sitter jag på planet bort från Sverige. När jag var liten var det runt påsk jag fick ta fram cykeln efter vintern. Vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom månaden precis har börjat. Men hittills har jag hunnit flytta igen, haft ett endagsförhållande med världens finaste Rebecca på första april och varit i Finland.
DET HÄR INLÄGGET FÖRSÖKTE JAG SKICKA IGÅR ...
DET HÄR INLÄGGET FÖRSÖKTE JAG SKICKA IGÅR KVÄLL. Sandra ringer och frågar sin pappa om strippklubbar, dricker vin och äter mackor. Jag tar en cigarett, ska hämta mer öl och knappar in roliga sökord på gpsen. Grabbarna är borta men Finlands huvudstad är ganska rolig ändå.
"Detta ångrar jag"
Klyschigt nog försöker jag leva efter ordspråket att man aldrig ska ångra något eftersom det någon gång var exakt det du ville. Sedan ångrar man ju tyvärr de chanserna man inte tog. Jag ångrar ibland att jag inte flyttade direkt jag skulle börja gymnasiet som jag hade tänkt. Jag ångrar att jag lät mig själv brytas ner psykiskt helt i onödan. Jag ångrar att jag låtit mig själv skolka så mycket i perioder. Sedan var det väl inte mitt smartaste val att börja röka. Sedan kan man väl ångra småsaker med. Gånger som jag varit för blyg för att prata med killar och liknande.
